6 månader sedan, fortfarande ett helvette.
Depri-matilda är i farten nu, oh noooo! Jag vet att jag tjatar sjukt mycket om min äckliga knäskada... men nu känner jag att jag vill skriva av mig, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT! here you go... läs eller inte, det är för min skull jag skriver.
I början av oktober spelade jag innebandymatch med flickor 17, inte mitt "riktiga lag" alltså. Hade precis bytt lag btw. En dum jävla match. Nämligen dagen innan min egna seriepremiär. Efter kanske två ynka byten hamnar jag i närkamp med en brud från motståndarlaget. Hon ger mig en ful tackling, jag ramlar, men högerbenet stod kvar. Jag hör hur något hoppar ur led (knäskålen) och sen tillbaka. Kan inte resa mig upp, smärtan var outhärdlig. Svartnade för ögonen. Fick åka direkt upp till akutmottagningen, rullstol, blir placerad i ett eget rum eftersom jag skrek så mycket och hade sån panik... inte alls okej!
Det första läkarna sa till mig var " Din innebandykarriär är över". Det värsta tänkbara just då. Vad säger han? Vad är det jag hör? Aldrig mer spela innebandy? Tänk att få höra något sånt när man ligger och skriker för sitt liv. År 2009 hade redan innan skadan varit mitt absolut värsta år någonsin. Trodde inte det kunde bli värre, men surprise, det kunde det.
Läkare kom, läkare gick. De tröck, kände, klämde och drog i mitt knä som gjorde så SJUKT JÄVLA ont. Det blev självklart röntgen, och jag fick beskedet ett uttdraget ledband och vätska i knäskålen. Kryckor, tabletter, tårar, hat och smärta. 2 månaders vilotid sa dom till mig. Vilken två månader?! In my ass.
Vilade ordentligt, ingen fysisk aktivitet överhuvudtaget. Trots det lyckades jag ramla ut ur bussen och slita upp hela skiten igen 2 veckor senare.. BRA DÄR - min vanliga jävla tur..
Jag började gå och träna upp muskelaturen och benet lite försiktigt, gick på akrupunktur för knät och masserade det för fullt. Mitt mål var att spela storvretacupen. Fanns inget annat. Och visst fan spelade jag cupen! En halvlek hann jag med innan jag fick ännu en tackling och så var vi back to zero igen. Fy fan vad lycklig jag var i de små 15 minuterna. Det kändes inte så mycket när det hände, jag tänkte bort det. JAG VILLE JU SPELA!
Efteråt var det inte alls okej. Kunde knappt gå. Sedan dess har det gjort ont i mitt knä hela tiden. Ovissheten, vad är det som gör ont? Det borde vara bra nu. Det var så frustrerande att det fortfarande smärtade. VARFÖR?!
Blev kallad till sjukhuset. Läkarna märker att något inte stämmer. De trodde jag hade en spricka i minisken = operation right away! För säkerhets skull blev jag skickad till stockholm för att bli magnetröntgad. Efter en vecka får vi beskedet att korsbandet är trasigt. Inte helt av, bara sönder. Ledbandsskadan var tydligen läkt, men efter cupen blev det once again a hell.
Jag åkte skidor en vecka under sportlovet. Kanske inte det smartaste valet jag gjort i mitt liv... Efter den veckan är numera knät ostabilt, osäkert och gör ont all the time.
Inom en månad ska de gå in med titthål och kameror i mitt knä för att kolla ordentligt och vara 100 % säkra. Sen ska jag troligen opereras.
" Spela så länge det inte gör ont" Säger läkarna till mig. Men det gör ju så förbannat ont. Under allt linement, bandage, stöd&värmeskydd är det något som gör ont! Tryckömt och "gå-ömt". Så jag undrar, vad fan ska jag göra?
Alltså, jag har inte spelat innebandy på min vanliga nivå sen ett halvår tillbaka. Inte en enda liten seriematch. Troligen ingen mer innebandy den här säsongen.
Som sagt, 2009 är ett år jag vill radera ur minnet. Ett år som har förstört så mycket, och jag syftar inte bara på knät då. Så jävla orättvist så ni anar inte. Vet att det låter skit nördigt, men innebandyn betydde verkligen allt för mig under den perioden. Det gör fortfarande det.
Jag har missat så sjukt mycket den här säsongen. Bland annat SM. Fucking. Kommer nog inte spela cupen om en månad, eller serieslutspelet för den delen. Om inte ett mirakel inträffar, yeah right!
Har skrivit av mig nu, klagat klart så att säga.. En sak till, alla ni som kan utöva era sporter normalt; VAR GLADA FÖR I HELVETTE.
So, I'm done.
/M
I början av oktober spelade jag innebandymatch med flickor 17, inte mitt "riktiga lag" alltså. Hade precis bytt lag btw. En dum jävla match. Nämligen dagen innan min egna seriepremiär. Efter kanske två ynka byten hamnar jag i närkamp med en brud från motståndarlaget. Hon ger mig en ful tackling, jag ramlar, men högerbenet stod kvar. Jag hör hur något hoppar ur led (knäskålen) och sen tillbaka. Kan inte resa mig upp, smärtan var outhärdlig. Svartnade för ögonen. Fick åka direkt upp till akutmottagningen, rullstol, blir placerad i ett eget rum eftersom jag skrek så mycket och hade sån panik... inte alls okej!
Det första läkarna sa till mig var " Din innebandykarriär är över". Det värsta tänkbara just då. Vad säger han? Vad är det jag hör? Aldrig mer spela innebandy? Tänk att få höra något sånt när man ligger och skriker för sitt liv. År 2009 hade redan innan skadan varit mitt absolut värsta år någonsin. Trodde inte det kunde bli värre, men surprise, det kunde det.
Läkare kom, läkare gick. De tröck, kände, klämde och drog i mitt knä som gjorde så SJUKT JÄVLA ont. Det blev självklart röntgen, och jag fick beskedet ett uttdraget ledband och vätska i knäskålen. Kryckor, tabletter, tårar, hat och smärta. 2 månaders vilotid sa dom till mig. Vilken två månader?! In my ass.
Vilade ordentligt, ingen fysisk aktivitet överhuvudtaget. Trots det lyckades jag ramla ut ur bussen och slita upp hela skiten igen 2 veckor senare.. BRA DÄR - min vanliga jävla tur..
Jag började gå och träna upp muskelaturen och benet lite försiktigt, gick på akrupunktur för knät och masserade det för fullt. Mitt mål var att spela storvretacupen. Fanns inget annat. Och visst fan spelade jag cupen! En halvlek hann jag med innan jag fick ännu en tackling och så var vi back to zero igen. Fy fan vad lycklig jag var i de små 15 minuterna. Det kändes inte så mycket när det hände, jag tänkte bort det. JAG VILLE JU SPELA!
Efteråt var det inte alls okej. Kunde knappt gå. Sedan dess har det gjort ont i mitt knä hela tiden. Ovissheten, vad är det som gör ont? Det borde vara bra nu. Det var så frustrerande att det fortfarande smärtade. VARFÖR?!
Blev kallad till sjukhuset. Läkarna märker att något inte stämmer. De trodde jag hade en spricka i minisken = operation right away! För säkerhets skull blev jag skickad till stockholm för att bli magnetröntgad. Efter en vecka får vi beskedet att korsbandet är trasigt. Inte helt av, bara sönder. Ledbandsskadan var tydligen läkt, men efter cupen blev det once again a hell.
Jag åkte skidor en vecka under sportlovet. Kanske inte det smartaste valet jag gjort i mitt liv... Efter den veckan är numera knät ostabilt, osäkert och gör ont all the time.
Inom en månad ska de gå in med titthål och kameror i mitt knä för att kolla ordentligt och vara 100 % säkra. Sen ska jag troligen opereras.
" Spela så länge det inte gör ont" Säger läkarna till mig. Men det gör ju så förbannat ont. Under allt linement, bandage, stöd&värmeskydd är det något som gör ont! Tryckömt och "gå-ömt". Så jag undrar, vad fan ska jag göra?
Alltså, jag har inte spelat innebandy på min vanliga nivå sen ett halvår tillbaka. Inte en enda liten seriematch. Troligen ingen mer innebandy den här säsongen.
Som sagt, 2009 är ett år jag vill radera ur minnet. Ett år som har förstört så mycket, och jag syftar inte bara på knät då. Så jävla orättvist så ni anar inte. Vet att det låter skit nördigt, men innebandyn betydde verkligen allt för mig under den perioden. Det gör fortfarande det.
Jag har missat så sjukt mycket den här säsongen. Bland annat SM. Fucking. Kommer nog inte spela cupen om en månad, eller serieslutspelet för den delen. Om inte ett mirakel inträffar, yeah right!
Har skrivit av mig nu, klagat klart så att säga.. En sak till, alla ni som kan utöva era sporter normalt; VAR GLADA FÖR I HELVETTE.
So, I'm done.
/M
Kommentarer
Postat av: W
Bra skrivet!
Postat av: Anonym
men gumman. det kommer bli bra, du vet det.
Postat av: Anonym
Snygg tjej !
Trackback
